Hej, jag är Cliff Weitzman.

Jag är dyslektiker.

Jag fick diagnosen i tredje klass. Det var den bästa dagen i mitt liv.

Före det låtsades jag läsa i lågstadiet.

Jag satt med boken öppen framför mig och drog fingret under orden så att folk (mina föräldrar, lärare, vänner, syskon) inte skulle tro att jag var korkad eller lat.

Högläsningsrundorna var hemska.

Barnen läste en efter en. Och det kom allt närmare mig.

Jag blev svettig om händerna.

Så jag prickade in det. Och precis innan det var min tur…

smög jag ut och gömde mig på toaletten.

Jag gjorde så varje gång.

Folk måste ha trott att jag hade problem med blåsan. Hellre det än att de skulle tro att jag var dum i huvudet.

Det svåraste var min pappa. Han var min hjälte.

Den person jag drömde om att en dag bli.

Alla älskade honom. JAG ÄLSKADE honom. Jag ville att han skulle vara stolt över mig.

“Cliff, varför är du så lat? Vill du inte lära dig läsa?”

“JO! SER DU INTE HUR HÅRT JAG FÖRSÖKER?!” skrek jag tillbaka, tårarna rann nerför kinderna.

“Nej, det gör jag inte. Jag tillbringar två timmar varje dag med att försöka lära dig läsa. Jag har köpt alla program. Sluta strula och fokusera, för en gångs skull.”

“FOKUSERA?! Jag fokuserar alltid.”

“Det gör du inte. Du bryr dig inte. Din syster kan ju läsa, och hon är sex.”

“För att JAG LÄRDE HENNE! Jag ville inte att hon skulle gå igenom det här också.

Jag kan alla regler. Varje regel. Men när jag använder dem funkar det bara… inte.”

Jag brukade drömma om att läsa.

När jag var liten ville jag bli president, vetenskapsman och popstjärna.

Jag visste att för att bli den jag ville vara behövde jag kunna läsa.

Så jag bar runt på en bok under armen överallt och föreställde mig att jag en dag skulle kunna läsa den.

Boken jag mest ville läsa var Harry Potter.

Men efter att en bibliotekarie väckt mig tjugo gånger, eftersom jag somnat med ansiktet begravt på sida tre, gav jag upp.

Som tur var gav inte min pappa upp. Han gav aldrig upp. Aldrig.

Min pappa arbetade väldigt hårt när vi var små. He hann nästan aldrig äta middag med oss.

Men han kom hem tidigt för detta:

Han satt på sängkanten. Och med en långsam, djup röst läste han Harry Potter för mig. Mina ögon tindrade. Jag älskade det så mycket.

När min pappa inte hann hem i tid spelade han in när han läste Harry Potter på kassettband. Jag brukade somna till det bandet. Om och om igen, lyssnande på min pappas röst.

Jag hade dubbelt tur eftersom jag också hade min mamma (aka MamaBear). Hon bryr sig. Och hon är väldigt bra på att ta reda på saker.

En dag, troligen under den tusende gången hon sökte, eller i en av de hundra böckerna hon läste om ämnet, lärde hon sig om ”dyslexi” och tänkte att jag kanske hade det. Hon lät testa mig. Det visade sig stämma. Det, och ADD.

När jag fick veta att jag var dyslektisk drog jag den djupaste suck du någonsin hört en nioåring dra. ”Äntligen!” tänkte jag, ”jag är inte trasig, jag är inte dum, och jag är definitivt INTE LAT!”

”Bra,” tänkte jag, ”nu vet vi vad det heter – nu fixar vi det!”

Att läsa en mening kräver för mig lika mycket energi och hjärnkapacitet som de flesta behöver för att räkna ut en lång division med fyra siffror i huvudet. 462/7=…

Efter ett stycke är jag slut (det är tio såna uträkningar på raken),

Ett helt kapitel? Det skulle vara 300 fyrsiffriga uträkningar i rad i mitt huvud.

Det är inte tal om ”efter ett kapitel” — även om jag använde all energi i världen skulle jag somna eller börja göra misstag (fatta mindre) innan jag nådde slutet av kapitlet. För mycket att processa mentalt.

Att lyssna kräver inte alls lika mycket energi som att avkoda.

Min pappa hittade den riktiga ljudboken för Harry Potter and The Sorcerer’s Stone, inläst av Jim Dale. Han skaffade den åt mig.

Jag lyssnade på den 22 gånger i sträck.

De första tre sidorna som jag brukade somna till i biblioteket? Jag kan dem utantill. Liksom resten av första kapitlet. Än idag, tretton år senare.

Jag slutade inte lyssna. Jag lyssnade på varje bok i den serien. Sedan Narnia, Sagan om ringen, Game of Thrones, Pelarna i jorden, Atlas Shrugged.

Jag slutade aldrig lyssna.

Jag hade en två ton tung sten fastkedjad vid ryggen som hindrade mig från att bli den person jag ville vara. Varje mening jag läste tog evigheter. Nu hade jag vingar.

Jag började skruva upp uppspelningstakten, från 1x till 1,25x, 1,5x, 2x och sedan 2,5x. Eftersom förändringen var gradvis hängde jag med och tappade inte ett enda ord.

Jag lyssnade när jag cyklade till skolan. När jag väntade på att mamma skulle hämta mig efter träningen. Innan jag somnade varje kväll. När jag städade mitt rum eller gick ut. På toaletten.

Jag började beta av två ljudböcker i veckan. 100 böcker om året. Jag har hållit den takten i 12 år. Det kostar ingen ansträngning, och är faktiskt dagens höjdpunkt.

Det finns inte ljudboksversioner av alla böcker man får i skolan. Min sommarläsningsbok inför high school var ”Marley and Me” och den fanns inte som ljudbok. Så sommaren innan high school satt jag hos mamma i hennes säng och hon läste ”Marley and Me” för mig.

Jag fick specialundervisning en lektion varje dag under hela high school.

Jag experimenterade mycket. Och började använda teknik på ett sätt som ingen specialpedagog hade kunnat lära mig. Jag tog fullt ansvar för mina anpassningar och min utbildning. Jag bad om hjälp och tog reda på hur jag lärde mig bäst.

Jag gick också nästan alla AP- och Honors-kurser som skolan erbjöd, hade över 4.0 i GPA och tog mig igenom konflikter med administration och lärare som trodde att dyslexi är ”en myt”. Senare går jag djupare in på verktygen jag använde under den här tiden och hur jag gjorde.

Jag hade också några fantastiska lärare som stöttade mig enormt.

Genom hårt arbete (och genom att övertyga många lärare att göra undantag för mig) blev jag antagen till Brown University.\En sak….jag kunde inte läsa min sommarläsningsbok – det fanns ingen ljudbok för den.

På samma sätt finns det inga ljudböcker för de flesta läroböcker, utdelningar, PDF:er, mejl och Wikipedia-sidor man behöver läsa i skolan.

Så jag satte mig bredvid mamma i hennes säng. Och hon läste min college-sommarläsningsbok för mig. Men mamma arbetade och hade inte tid att läsa hela boken för mig.

Natten innan jag flög till Brown för att börja på college hade jag bara hunnit läsa två tredjedelar av boken.

Jag hade inget annat val — jag hackade ett gammalt talsyntessystem så att det under natten läste in resten av boken i min iPhone, och lyssnade sen på den på planet.

Det fungerade!

Jag lärde mig att programmera vid sidan av (mer om hur jag lyckades med det här trots min dyslexi längre fram i boken) och förbättrade programvaran ännu mer.

Jag tillbringade de kommande fyra åren på college med att förfina systemet. I stället för att sitta fastkedjad vid skrivbordet med en lärobok — tog jag 15 snabba bilder och lyssnade medan jag åt frukost eller åkte longboard till lektionen.

Jag lyssnade på de över 100 sidorna vi hade i läsning varje vecka på kurserna när jag satt på tåg eller buss på väg till hackathons. Ofta kändes det som att jag var den enda som faktiskt hade läst i mina kurser.

I dag har miljontals kunnat klara sig i skolan och i samhället tack vare Speechify.

Framför allt: kom ihåg att din uppgift är att vara den du själv hade behövt mest när du växte upp. Det är i alla fall min.

Massor av kärlek ❤

Cliff Weitzman