Hej, jag heter Cliff Weitzman.

Jag är dyslektiker.

Jag blev diagnostiserad i trean. Det var den bästa dagen i mitt liv.

Innan dess låtsades jag läsa i lågstadiet.

Jag satt med boken öppen framför mig och lät fingret följa orden så att folk (mina föräldrar, lärare, vänner, syskon) inte skulle tro att jag var dum eller lat.

Läsrundorna var skrämmande.

En efter en läste barnen. Och turen kom allt närmare mig.

Jag blev svettig om händerna.

Så jag tajmade det perfekt. Och precis innan det var min tur…

Gick jag och gömde mig på toaletten.

Det gjorde jag varje gång.

Folk måste ha trott att jag hade problem med blåsan. Bättre än att de trodde att jag var en idiot.

Det värsta var min pappa. Han var min hjälte.

Den person jag drömde om att en dag växa upp och bli.

Alla älskade honom. JAG ÄLSKADE honom. Jag ville att han skulle vara stolt över mig.

“Cliff, varför är du så lat? Vill du inte lära dig att läsa?”

“JAG VILL! SER DU INTE HUR MYCKET JAG FÖRSÖKER?!” svarade jag och brast ut i gråt.

“Nej, det gör jag inte. Jag lägger ner två timmar om dagen på att försöka lära dig läsa. Jag har köpt alla program. Sluta pilla och koncentrera dig, för en gångs skull.”

“JAG KONCENTRERAR MIG?! Jag koncentrerar mig alltid.”

“Det gör du inte. Du bryr dig inte. Till och med din syster kan läsa och hon är sex år.”

“För att JAG LÄRDE HENNE! Jag ville inte att hon skulle gå igenom det här också.

Jag kan alla regler. Varenda en. Men när jag försöker använda dem… funkar det bara inte.”

Jag brukade drömma om att kunna läsa.

När jag var liten ville jag bli president, vetenskapsman och popstjärna.

Jag visste att för att bli den jag ville vara måste jag kunna läsa.

Så jag bar runt på en bok under armen överallt och föreställde mig att jag en dag skulle kunna läsa den.

Boken jag allra helst ville läsa var Harry Potter.

Men efter att en bibliotekarie väckt mig för tjugonde gången, med ansiktet pressat mot sida tre, gav jag upp.

Lyckligtvis gav inte min pappa upp om mig. Han gav aldrig upp om mig. Aldrig.

Min pappa arbetade väldigt hårt när vi var små. Han hann nästan aldrig äta middag med oss.

Men han kom hem i tid för detta:

Han satte sig på min säng. Och med en långsam, djup röst läste han Harry Potter för mig. Mina ögon lyste upp. Jag älskade det så mycket.

När min pappa inte hann hem i tid spelade han in när han läste Harry Potter på kassettband. Jag somnade till det bandet. Om och om igen, till min pappas röst.

Jag hade tur i dubbel bemärkelse eftersom jag också hade min mamma (aka MamaBear). Och hon bryr sig. Och hon är otroligt bra på att göra research.

En dag, troligen under den tusende gången hon sökte, eller i en av de hundra böcker hon läste i ämnet, hörde hon talas om “dyslexi” och trodde att jag kanske hade det. Hon lät testa mig. Det visade sig vara precis vad jag hade. Det, och ADD.

När jag fick veta att jag var dyslektiker drog jag den djupaste sucken du någonsin hört från en nioåring. “Äntligen!” tänkte jag, “jag är inte trasig, jag är inte dum, och jag är definitivt INTE LAT!”

“Toppen,” tänkte jag, “nu vet vi vad problemet heter, låt oss fixa det!”

Att läsa en mening tar lika mycket energi och hjärnkraft för mig som de flesta lägger på att lösa en fyrsiffrig uppgift med långa divisionen i huvudet. 462/7=…

Efter ett stycke är jag slut (det är som tio sådana uppgifter på raken),

Efter ett kapitel? Det vore som 300 fyrsiffriga uppgifter med långa divisionen i huvudet på raken.

Det finns inget som “efter ett kapitel” — även om jag la all energi i världen på det skulle jag somna eller börja missa (inte förstå) innan jag kom till slutet av kapitlet. För mycket för hjärnan.

Att lyssna kräver däremot inte lika mycket energi som att avkoda text.

Min pappa hittade den riktiga ljudboken till Harry Potter and The Sorcerer’s Stone, uppläst av Jim Dale. Han skaffade den åt mig.

Jag lyssnade på den 22 gånger i rad.

De första tre sidorna jag brukade somna till på biblioteket? Jag kan dem utantill. Tillsammans med resten av första kapitlet. 13 år senare.

Jag slutade inte lyssna. Jag lyssnade på varje bok i den serien. Sedan Narnia, sedan Sagan om Ringen, sedan Game of Thrones, Pelarna på jorden, Atlas Shrugged.

Jag slutade aldrig att lyssna.

Jag hade en 20 ton tung sten fastkedjad vid ryggen som hindrade mig från att bli den person jag ville vara. Varje mening jag läste tog evigheter. Nu hade jag vingar.

Jag började öka lyssningshastigheten, från 1x till 1.25x, 1.5x, 2x och sedan 2.5x. Eftersom förändringen var gradvis växte jag med den och hängde med i varje ord.

Jag lyssnade när jag cyklade till skolan. När jag väntade på att mamma skulle hämta mig från träningen. Innan jag somnade varje kväll. När jag städade mitt rum eller var ute och gick. På toaletten.

Jag började lyssna klart på två ljudböcker varje vecka. 100 böcker per år. Jag har hållit den takten i 12 år. Det kräver ingen ansträngning, och det är faktiskt dagens bästa stund för mig.

Det finns inte ljudbok till alla böcker man får i skolan. Min sommarläsningsbok till gymnasiet var “Marley and Me” och den hade ingen ljudbok. Så sommaren innan gymnasiet satt jag med min mamma i hennes säng och hon läste “Marley and Me” för mig.

Jag hade särskild undervisning en lektion om dagen under hela gymnasiet.

Jag experimenterade mycket. Och började använda teknik på ett sätt ingen speciallärare kunde ha lärt mig. Jag tog fullt ansvar för mina egna anpassningar och mina studier. Jag bad om hjälp och kom på hur jag lärde mig bäst.

Jag gick också nästan alla AP- och Honorskurser som min skola erbjöd, fick ett GPA över 4.0 och tog fajter med skolledningen och lärare som tyckte att dyslexi är “en myt”. Senare går jag mer in på verktygen jag använde under den här tiden och hur jag gjorde.

Jag hade också några fantastiska lärare som var otroligt stödjande.

Genom hårt arbete (och att övertala många lärare att ge mig undantag) blev jag antagen till Brown University. Ett problem … jag kunde inte läsa min bok för sommarläsningen – det fanns ingen ljudbok för just den.

På samma sätt finns det inga ljudböcker för de flesta läroböcker, de flesta kompendier, PDF:er, e-post och Wikipedia-sidor man behöver läsa i skolan.

Så jag satt bredvid min mamma på hennes säng. Och hon läste min sommarläsningsbok till college för mig. Men min mamma arbetade och hade inte tid att läsa hela boken åt mig.

Kvällen innan jag flög till Brown för att börja på college hade jag bara läst två tredjedelar av boken.

Jag hade inget annat val, så jag hackade ett gammalt text-till-tal-program för att läsa resten av boken över natten till min iPhone och sedan lyssna på det på planet.

Det fungerade!

Jag lärde mig själv att koda vid sidan av (mer om hur jag fick till det trots dyslexi senare i boken) och förbättrade programvaran ytterligare.

Jag tillbringade de följande fyra åren på college med att förfina det här systemet. Istället för att slava över en lärobok fastkedjad vid mitt skrivbord – tog jag 15 snabba foton och lyssnade sedan medan jag åt frukost eller longboardade till lektionen.

Jag lyssnade på de över 100 sidorna per vecka som vi fick i mina kurser när jag satt på tåget eller bussen till hackathons. Ofta kändes det som att jag var den enda som hade gjort läsningen i mina klasser.

Idag har miljontals människor kunnat fungera i skolan och i samhället tack vare Speechify.

Framför allt: se till att vara den person du själv hade behövt när du växte upp. Det är i alla fall mitt.

All kärlek ❤

Cliff Weitzman