Hej, jag heter Cliff Weitzman.

Jag har dyslexi.

Jag fick diagnosen i tredje klass. Det var den bästa dagen i mitt liv.

Innan dess låtsades jag läsa i grundskolan.

Jag satt med boken öppen framför mig och drog fingret under orden så att folk (mina föräldrar, lärare, vänner, syskon) inte skulle tro att jag var dum eller lat.

Läscirklar var skrämmande.

En efter en läste barnen. Och det närmade sig mig.

Mina händer började svettas.

Så jag tajmade det precis rätt. Och precis innan det var min tur...

Gick jag och gömde mig på toaletten.

Jag gjorde detta varje gång.

Folk måste ha trott att jag hade problem med blåsan. Bättre än att de trodde att jag var en idiot.

Det värsta var min pappa. Han var min hjälte.

Personen jag drömde om att en dag bli.

Alla älskade honom. Jag ÄLSKADE honom. Jag ville att han skulle vara stolt över mig.

“Cliff, varför är du så lat? Vill du inte lära dig att läsa?”

“JO! SER DU INTE HUR HÅRT JAG FÖRSÖKER?!” Jag skrek tillbaka, med tårar rinnande nerför ansiktet.

“Nej, det gör jag inte. Jag spenderar 2 timmar varje dag för att lära dig läsa. Jag har köpt alla program. Sluta skruva på dig och fokusera, för en gångs skull.”

“FOKUSERA?! Jag fokuserar alltid.”

“Det gör du inte. Du bryr dig inte. Till och med din syster kan läsa och hon är 6.”

“För att JAG LÄRDE HENNE! Jag ville inte att hon skulle gå igenom detta också.

Jag kan alla regler. Varenda regel. Men när jag tillämpar dem, fungerar det bara inte.”

Jag brukade drömma om att läsa.

När jag var ung ville jag bli president, vetenskapsman och popstjärna.

Jag visste att för att bli den jag ville vara, måste jag kunna läsa.

Så jag gick runt överallt med en bok under armen och föreställde mig att jag en dag skulle kunna läsa den.

Boken jag ville läsa mest var Harry Potter.

Men efter den 20:e gången en bibliotekarie väckte mig för att jag somnat med ansiktet begravt i tredje sidan av boken gav jag upp.

Som tur var gav min pappa aldrig upp på mig. Han gav aldrig upp på mig. Aldrig.

Min pappa arbetade väldigt hårt när vi var unga. Han hade nästan aldrig tid att äta middag med oss.

Men han kom hem tidigt för detta:

Han satt på min säng. Och med en långsam, djup röst läste han Harry Potter för mig. Mina ögon lyste upp. Jag älskade detta så mycket.

När min pappa inte kunde komma hem i tid, spelade han in sig själv när han läste Harry Potter på en kassettband. Jag brukade somna till det kassettbandet. Om och om igen, lyssnade jag på min pappas röst.

Jag hade dubbel tur eftersom jag också hade min mamma (även känd som MamaBear). Och hon bryr sig. Och hon är väldigt bra på att forska.

En dag, troligen under det tusende sökandet, eller i en av de 100 böcker hon läste om ämnet, lärde hon sig om "Dyslexi" och tänkte att kanske jag hade det. Hon lät mig testa. Det visade sig att det var precis vad jag hade. Det, och ADD.

När jag fick veta att jag var dyslektiker, drog jag den djupaste suck en 9-åring någonsin gett. "Äntligen!" tänkte jag, "Jag är inte trasig, jag är inte dum, och jag är definitivt INTE LAT!"

"Bra," tänkte jag, "nu vet vi vad problemet heter, låt oss fixa det!"

Att läsa en mening tar mig lika mycket energi och hjärnkraft som de flesta använder när de löser en fyrsiffrig division i huvudet. 462/7=…

Efter ett stycke är jag trött (det är 10 ekvationer i rad),

Efter ett kapitel? Ett kapitel skulle vara 300 fyrsiffriga ekvationer i rad i mitt huvud.

Det finns inget som heter "Efter ett kapitel" även om jag använde all energi i världen skulle jag somna eller börja göra misstag (inte förstå) när jag kom till slutet av kapitlet. För mycket mental bearbetning.

Att lyssna tar dock inte lika mycket energi som att avkoda.

Min pappa hittade den faktiska ljudboken för Harry Potter och De Vises Sten, berättad av Jim Dale. Han skaffade den åt mig.

Jag lyssnade på den 22 gånger i rad.

De första tre sidorna jag somnade på i biblioteket? Jag har dem memorerade. Tillsammans med resten av första kapitlet i boken. 13 år senare.

Jag slutade inte lyssna. Jag lyssnade på varje bok i den serien. Sedan Narnia, sedan Sagan om Ringen, sedan Game of Thrones, Svärdet och Spiran, Och Världen Skälvde.

Jag slutade aldrig lyssna.

Jag hade ett 20 tons stenblock kedjat till min rygg som hindrade mig från att vara den person jag ville vara. Varje mening jag läste tog evigheter. Nu hade jag vingar.

Jag började öka min lyssningshastighet, från 1x till 1,25x, 1,5x, 2x, sedan 2,5x hastighet. Eftersom förändringen var gradvis växte jag med den och behöll varje ord.

Jag lyssnade medan jag cyklade till skolan. När jag väntade på att min mamma skulle hämta mig från träningen. Innan jag somnade varje natt. När jag städade mitt rum eller gick ut. På toaletten.

Jag började avsluta 2 ljudböcker varje vecka. 100 böcker om året. Jag har hållit på i den takten i 12 år. Det kräver ingen ansträngning, och faktiskt, det är den bästa delen av min dag.

Det finns inte en ljudbok för varje bok du får i uppdrag att läsa i skolan. Min sommarläsningsbok i gymnasiet var "Marly och Jag" och den hade ingen ljudbok. Så sommaren innan gymnasiet satt jag med min mamma i hennes säng och hon läste "Marly och Jag" för mig.

Jag var i specialundervisningsklass en period varje dag under hela gymnasiet.

Jag experimenterade mycket. Och började använda teknik på ett sätt som ingen speciallärare kunde ha lärt mig. Jag tog fullt ansvar för mina egna anpassningar och min utbildning. Jag bad om hjälp och listade ut hur jag lärde mig bäst.

Jag tog också nästan alla AP- och Honors-klasser som min skola erbjöd, tjänade över 4,0 i GPA och navigerade genom strider med administration och lärare som trodde att dyslexi är "en myt". Senare kommer jag att gå in på djupet om de verktyg jag använde under denna tid och hur jag gjorde det.

Jag hade också några fantastiska lärare som var ofattbart stödjande.

Genom hårt arbete (och att övertyga många lärare att ge mig undantag) blev jag antagen till Brown University.\Ett problem….Jag kunde inte läsa min sommarläsningsbok – det fanns ingen ljudbok för den här boken.

På samma sätt finns det inga ljudböcker för de flesta läroböcker, de flesta utdelningar, PDF:er, e-postmeddelanden och wikipediasidor man behöver läsa för skolan.

Så jag satt bredvid min mamma i hennes säng. Och hon läste min sommarläsningsbok för college. Men min mamma arbetade och hade inte tid att läsa hela boken för mig.

Natten innan jag flög till Brown, för att börja college, var jag bara 2/3 genom boken.

Jag hade inget annat val, jag hackade ett gammalt text-till-tal-datorsystem för att läsa resten av boken över natten till min iPhone och sedan lyssna på det på planet.

Det fungerade!

Jag lärde mig själv att koda vid sidan av (mer om hur jag lyckades med detta trots dyslexi senare i boken) och förbättrade programvaran ytterligare.

Jag tillbringade de följande 4 åren på högskolan med att förfina detta system. Istället för att slita över en lärobok fastkedjad vid mitt skrivbord – tog jag 15 snabba foton och lyssnade medan jag åt frukost eller åkte longboard till lektionen.

Jag lyssnade på de 100+ sidorna av läsning som tilldelades varje vecka för mina kurser medan jag var på tåget eller bussen till hackathons. Ofta kändes det som om jag var den enda som gjorde läsningarna i mina klasser.

Idag har miljontals människor kunnat fungera i skolan och samhället tack vare Speechify.

Kom ihåg, att framför allt annat, är din uppgift att vara den du behövde mest när du växte upp. Åtminstone är det min.

Mycket kärlek ❤

Cliff Weitzman