Hej, jag heter Cliff Weitzman.

Jag är dyslektisk.

Jag fick diagnosen i trean. Det var den bästa dagen i mitt liv.

Innan dess låtsades jag läsa i lågstadiet.

Jag satt med boken öppen framför mig och drog fingret under orden så att folk (mina föräldrar, lärare, vänner, syskon) inte skulle tro att jag var dum eller lat.

Högläsningsrundorna var hemska.

Barnen läste en efter en. Turen kom närmare och närmare mig.

Mina handflator blev svettiga.

Så jag tajmade det perfekt. Och precis innan det var min tur…

Gick jag och gömde mig på toaletten.

Det gjorde jag varje gång.

Folk måste ha trott att jag hade problem med blåsan. Det var bättre än att de skulle tro att jag var ett pucko.

Det svåraste var min pappa. Han var min hjälte.

Den person jag drömde om att bli en dag.

Alla älskade honom. JAG ÄLSKADE honom. Jag ville att han skulle vara stolt över mig.

“Cliff, varför är du så lat? Vill du inte lära dig läsa?”

“JAG VILL! SER DU INTE HUR MYCKET JAG FÖRSÖKER?!” fräste jag tillbaka, tårarna rann nedför kinderna.

“Nej, det gör jag inte. Jag lägger ner två timmar om dagen på att försöka lära dig läsa. Jag har köpt alla program. Sluta vrida på dig och koncentrera dig, för en gångs skull.”

“KONCENTRERA MIG?! Jag koncentrerar mig ju hela tiden.”

“Det gör du inte. Du bryr dig inte. Till och med din syster kan läsa och hon är sex år.”

“För att JAG LÄRDE HENNE! Jag ville inte att hon skulle behöva gå igenom det här också.

Jag kan varenda regel. Men när jag använder dem funkar det bara… inte.”

Jag brukade drömma om att läsa.

När jag var liten ville jag bli president, forskare och popstjärna.

Jag visste att för att bli den jag ville vara behövde jag kunna läsa.

Så jag gick omkring överallt med en bok under armen och fantiserade om att jag en dag skulle kunna läsa den.

Boken jag helst ville läsa var Harry Potter.

Men efter att en bibliotekarie väckt mig för tjugonde gången, när jag somnat med ansiktet begravt på tredje sidan, gav jag upp.

Som tur var gav pappa inte upp om mig. Han gav aldrig upp om mig. Aldrig.

Min pappa jobbade väldigt hårt när vi var små. Han hade nästan aldrig tid att äta middag med oss.

Men för det här kom han hem tidigare:

Han satte sig på sängkanten. Och med en långsam, djup röst läste han Harry Potter för mig. Mina ögon tändes. Jag älskade det här något otroligt.

När pappa inte hann hem i tid spelade han in när han läste Harry Potter på en kassett. Jag brukade somna till den kassetten. Om och om igen, till pappas röst.

Jag hade dubbel tur för jag hade också min mamma (aka MamaBear). Hon bryr sig. Och hon är otroligt bra på att ta reda på saker.

En dag, troligen under den tusende gången hon sökte, eller i en av de hundra böcker hon läste i ämnet, lärde hon sig om “dyslexi” och undrade om jag kunde ha det. Hon lät testa mig. Det visade sig vara precis det jag hade. Det, och ADD.

När jag fick veta att jag var dyslektisk drog jag den djupaste suck du någonsin hört en nioåring dra. ”Äntligen!” tänkte jag, ”jag är inte trasig, jag är inte dum, och jag är definitivt INTE LAT!”

”Toppen,” tänkte jag, ”nu vet vi vad problemet heter, dags att fixa det!”

Att läsa en mening kräver för mig lika mycket energi och hjärnkapacitet som det tar för de flesta att lösa en fyrsiffrig division i huvudet. 462/7=…

Efter ett stycke blir jag trött (det är tio uträkningar på raken),

Ett kapitel? Det skulle vara 300 fyrsiffriga uträkningar i mitt huvud på raken.

Det finns inget som heter ”efter ett kapitel” — även om jag lade all världens energi skulle jag somna eller börja göra fel (förstå mindre) innan jag nådde slutet av kapitlet. För mycket hjärnarbete.

Att lyssna kräver däremot inte lika mycket energi som att avkoda.

Min pappa hittade den officiella ljudboken till Harry Potter and The Sorcerer’s Stone, inläst av Jim Dale. Han skaffade den åt mig.

Jag lyssnade på den 22 gånger i rad.

De första tre sidorna som jag brukade somna till i biblioteket? Dem kan jag utantill. Liksom resten av första kapitlet. 13 år senare.

Jag slutade inte lyssna. Jag lyssnade på varje bok i den serien. Sedan Narnia, Sagan om ringen, Game of Thrones, Pelarna i jorden, Atlas Shrugged.

Jag slutade aldrig lyssna.

Jag hade en 20 ton tung sten fastkedjad på ryggen som hindrade mig från att bli den jag ville vara. Varje mening jag läste tog evigheter. Nu hade jag vingar.

Jag började skruva upp lyssningshastigheten, från 1x till 1,25x, 1,5x, 2x och sedan 2,5x. Eftersom förändringen var gradvis växte jag med den och hängde med i varenda ord.

Jag lyssnade medan jag cyklade till skolan. När jag väntade på att mamma skulle hämta mig efter träningen. Innan jag somnade varje kväll. När jag städade mitt rum eller var ute och gick. Till och med på toaletten.

Jag började beta av två ljudböcker i veckan. 100 böcker om året. Jag har hållit den takten i 12 år. Det kräver ingen ansträngning, och är faktiskt dagens bästa stund.

Det finns inte ljudbok till varje bok man får i skolan. Min sommarbok inför gymnasiet var ”Marley and Me” och den hade ingen ljudbok. Så sommaren innan gymnasiet satt jag ofta bredvid mamma i hennes säng medan hon läste ”Marley and Me” för mig.

Jag hade specialundervisning en lektion om dagen under hela gymnasiet.

Jag experimenterade massor. Och började använda teknik på ett sätt ingen speciallärare hade kunnat lära mig. Jag tog fullt ansvar för mina egna anpassningar och min utbildning. Jag bad om hjälp och kom underfund med hur jag lär mig bäst.

Jag tog också nästan alla AP- och Honors-kurser som skolan erbjöd, hade över 4,0 i GPA och tog mig igenom strider med ledningen och lärare som tyckte att dyslexi är ”en myt”. Senare går jag in mer i detalj om verktygen jag använde under den här tiden och hur jag gjorde.

Jag hade också några fantastiska lärare som var otroligt stöttande.

Genom hårt arbete (och genom att övertyga många lärare att göra undantag för mig) blev jag antagen till Brown University.\En sak… jag kunde inte läsa min sommarbok – det fanns ingen ljudbok till den här boken.

På samma sätt finns det inga ljudböcker för de flesta läroböcker, de flesta kompendier, PDF:er, mejl och Wikipedia-sidor man behöver läsa i skolan.

Så jag satte mig bredvid mamma i hennes säng, och hon läste min college-sommarbok för mig. Men mamma jobbade och hade inte tid att läsa hela boken.

Natten innan jag flög till Brown för att börja på college hade jag bara läst två tredjedelar av boken.

Jag hade inget annat val, så jag hackade ett gammalt talsyntessystem för att läsa in resten av boken över natten till min iPhone och sedan lyssna på den på planet.

Det funkade!

Jag lärde mig att programmera på fritiden (mer om hur jag lyckades med det trots dyslexi längre fram i boken) och förfinade programvaran ännu mer.

Jag ägnade de följande fyra högskoleåren åt att finslipa det här systemet. I stället för att sitta och slita med en lärobok vid skrivbordet tog jag 15 snabba bilder och lyssnade medan jag åt frukost eller longboardade till föreläsningarna.

Jag lyssnade på de 100+ sidorna som vi fick i läxa varje vecka på kurserna medan jag satt på tåget eller bussen på väg till hackathons. Ofta kändes det som att jag var den enda som faktiskt läste på mina kurser.

I dag har miljontals människor kunnat klara sig i skolan och i vardagen tack vare Speechify.

Kom ihåg: före allt annat är din uppgift att vara den person du själv hade behövt mest när du växte upp. Det är i alla fall min.

Massor av kärlek ❤

Cliff Weitzman